Tramp – Indigo 4×7″ album
Review in
Extended Mix
Sweden
Date: 20110401
Vad får man om man tar medlemmar från Hellacopters, Repulikans, Sewergrooves, Captain Murphy, Turpentines och Henry Fiat’s Open Sore? Jo, det blir en blandning av 60-talets The Who, Kinks, Beatles, 70-talets punkband och dagens retro i garagerocken. Fyra medlemmar från tidigare nämnda band (några av dem har naturligtvis spelat i flera av dem) har bildat bandet TRAMP och under de tre senaste åren stått i en källare och repat ihop det som nu presenteras på bandet debutplatta som fått namnet ”Indigo”. Plattan kommer i första hand att distribueras digitalt, men även släppas fysiskt (Tack och lov!) via Sound Pollution på Killer Cobra Records. Releasedag har bestämts till 1:a april, men det här är minsann inget aprilskämt!
Det dyker alltid upp ett och annat nytt band i Sverige varje år som tilltalats av det raka och enkla rockbudskapet i det stora, klassiska engelska rockbanden från 60-talet. Då gällde det att sticka ut med så enkla och raka låtar som möjligt, eller att ha en stil och en profil som stack ut på något sätt. Ungefär så som det är idag, men långt ifrån lika utstuderat. Musiken var oerhört mycket viktigare än imagen och det är något som TRAMP har tagit fasta på, för de har samma attityd och modslika inställning som många andra hakade på under den tiden. Men det är ju också en image, men bra mycket ärligare och rak än dagens överstylade produkter.
TRAMP bildades av sångaren Markus Karlsson och gitarristen Stefan Brändström, vid en tid då deras förra band, The Republikans, höll på att avvecklas. Att dessa bröder, i musikstil, älskar energi och magi i sin musik är inget som är svårt att förstå, men de gör det hela med lite finess också. I spåret ”We are all alone” kombinerar bandet punkens skitiga budskap med 60-talets psykedelia. Och i efterföljande spår, ”The opsimath”, är Beatles Magical Mystery Tour väldigt närvarande, samtidigt som vi hör både Clash och The Damned, två band som försökte revoltera mot den punk som de själva var med och startade efter bara något år. Just ”The opsimath” är plattans bästa spår, men det finns fler mycket trevliga och melodiösa låtar, såsom ”No light” där man faktiskt hör lite Atomic Swing i gitarr riffet, eller den helsköna och tuffa ”Cortina or Argentina”.
”Happy days” är lite tillbakalutat cool och Beach Boys surf blandas med punk från USA’s yngre generations surfare. Ja just det, jag glömde den korta och effektiva ”It’s automatic” som har ett grymt sextiotalseko på gitarren och en grym sång och så har vi också avslutande och alldeles underbart udda balladen ”End of the line”, med skön hammond och lidelsefull sång från Markus.
Ja, TRAMP är ett nytt grymt rockband i klassen energi, svett och känslor. Deras debut är inte helgjuten, men ”Indigo” är till stora delar helt lysande. Det är faktiskt inte ofta som den här typen av rock får mig att reagera över huvud taget, men TRAMP får det att både rycka och dra i mina gamla ben och i min stela nacke. Imponerande!
8/10
Det dyker alltid upp ett och annat nytt band i Sverige varje år som tilltalats av det raka och enkla rockbudskapet i det stora, klassiska engelska rockbanden från 60-talet. Då gällde det att sticka ut med så enkla och raka låtar som möjligt, eller att ha en stil och en profil som stack ut på något sätt. Ungefär så som det är idag, men långt ifrån lika utstuderat. Musiken var oerhört mycket viktigare än imagen och det är något som TRAMP har tagit fasta på, för de har samma attityd och modslika inställning som många andra hakade på under den tiden. Men det är ju också en image, men bra mycket ärligare och rak än dagens överstylade produkter.
TRAMP bildades av sångaren Markus Karlsson och gitarristen Stefan Brändström, vid en tid då deras förra band, The Republikans, höll på att avvecklas. Att dessa bröder, i musikstil, älskar energi och magi i sin musik är inget som är svårt att förstå, men de gör det hela med lite finess också. I spåret ”We are all alone” kombinerar bandet punkens skitiga budskap med 60-talets psykedelia. Och i efterföljande spår, ”The opsimath”, är Beatles Magical Mystery Tour väldigt närvarande, samtidigt som vi hör både Clash och The Damned, två band som försökte revoltera mot den punk som de själva var med och startade efter bara något år. Just ”The opsimath” är plattans bästa spår, men det finns fler mycket trevliga och melodiösa låtar, såsom ”No light” där man faktiskt hör lite Atomic Swing i gitarr riffet, eller den helsköna och tuffa ”Cortina or Argentina”.
”Happy days” är lite tillbakalutat cool och Beach Boys surf blandas med punk från USA’s yngre generations surfare. Ja just det, jag glömde den korta och effektiva ”It’s automatic” som har ett grymt sextiotalseko på gitarren och en grym sång och så har vi också avslutande och alldeles underbart udda balladen ”End of the line”, med skön hammond och lidelsefull sång från Markus.
Ja, TRAMP är ett nytt grymt rockband i klassen energi, svett och känslor. Deras debut är inte helgjuten, men ”Indigo” är till stora delar helt lysande. Det är faktiskt inte ofta som den här typen av rock får mig att reagera över huvud taget, men TRAMP får det att både rycka och dra i mina gamla ben och i min stela nacke. Imponerande!
8/10