Imperial State Electric / Mary’s Kids – Split 7″
Review in
Lukinzine
Sweden
Date: 20130125
Idén till den här spliten är enkel, för man tar egentligen bara suveräna låtar från ett band i en annan genre och silar dem genom sin egna bakgård där rockmusiken fått leva ut sina vilda fantasier ända sedan tonåren. Bandet i fråga är Depeche Mode som med synthar och mörka melodier tog en hel värld med storm, men som för dagens generationer kanske inte är någon direkt bekantskap. Detta ändrar Imperial State Electric och Mary’s Kids på genom att ta sig an två av deras låtar, och även om de inte ger dem en modernare touch så har syntharna definitivt bytts ut mot gitarrer.
Först ut är Imperial State Electric som ger oss en bluesrockssläpig version av Policy of truth, och här finns inget att klaga på. Den hade inte blivit bättre med fart och fläkt, utan den försiktiga och krypande men ändå rockpumpande versionen passar låten perfekt. Gitarrslingorna i förgrunden hjälper känslorna på traven och understryker kvalitén som originalet hade, vilken en sann tribut alltid ska göra. Nickes röst känns precis som alltid tillbakalutad och trygg, och jag tror knappast att Dave Gahan hade misstyckt om den här versionen någonsin når hans öronkanaler. Mary’s Kids trycker däremot lika mycket på distpedalen som gaspedalen när de skitar ned låten Never let me down again totalt. Här snackar vi rock n’ roll, och känslan av Depeche Mode är nästan helt bortblåst då detta i nuvarande form mycket väl skulle kunna vara ett Mary’s Kids-original. Marys röst är som gjord för att med attityd förverkliga rockdrömmar i allehanda tonårsrum, för det är med en lekande lätt framtoning som hon alltid lyckas få låtarna att orka hela vägen in i mål. Som sagt, en enkel idé, men vem har någonsin ansett att musik behöver vara komplicerat för att vara bra?
Betyg: 7/10
Först ut är Imperial State Electric som ger oss en bluesrockssläpig version av Policy of truth, och här finns inget att klaga på. Den hade inte blivit bättre med fart och fläkt, utan den försiktiga och krypande men ändå rockpumpande versionen passar låten perfekt. Gitarrslingorna i förgrunden hjälper känslorna på traven och understryker kvalitén som originalet hade, vilken en sann tribut alltid ska göra. Nickes röst känns precis som alltid tillbakalutad och trygg, och jag tror knappast att Dave Gahan hade misstyckt om den här versionen någonsin når hans öronkanaler. Mary’s Kids trycker däremot lika mycket på distpedalen som gaspedalen när de skitar ned låten Never let me down again totalt. Här snackar vi rock n’ roll, och känslan av Depeche Mode är nästan helt bortblåst då detta i nuvarande form mycket väl skulle kunna vara ett Mary’s Kids-original. Marys röst är som gjord för att med attityd förverkliga rockdrömmar i allehanda tonårsrum, för det är med en lekande lätt framtoning som hon alltid lyckas få låtarna att orka hela vägen in i mål. Som sagt, en enkel idé, men vem har någonsin ansett att musik behöver vara komplicerat för att vara bra?
Betyg: 7/10