Rickshaw / Noise of Reality – Split 7″

Splitsinglar som format känns aningen utdaterat och oftast känns det bara som att ett band åker snålskjuts på ett annat. I det här fallet Rickshaw. Även om tanken är god så blir det automatiskt att jag väljer ett band framför det andra. Antagligen för att det blir så tydligt jämförelsevis när man bara behöver vända på steken.
Noisesidan som är min favorit bjuder, precis som rickshawsidan, på två låtar. Och båda banden delar ju (såklart) på samma gedigna hårdpapp-omslag, så än så länge står det 0-0. Eller kanske 1-1. För jag gillar att de har bekostat lite extra på omslaget, det håller (fniss).

Musikmässigt är det däremot ingen tvekan på vilket band som regerar, Noise Of Reality ger mig en överraskande lustfylld kick när jag lyssnar på dem. Ingen orgasm, men väl ett praktstånd. Det känns lite som “mitt” band. Något som bara väntar på att bli berömt & älskat o jag hörde dom först! Det känns bra. Då, när de blir stora, kan jag skryta med den här splitten i hyllan och förnämt säga; den finns bara i 500ex..
Men jag kanske borde vara lite mer tydlig om vad som egentligen är så bra innan jag går på superlativen. I mångt och mycket är det sången som profilerar bandet och ger hela paketet en touch av metall och 80tal.

Jag tjatar ju alltid om hur viktig sången är men det är faktiskt så att band måste ha en bra sångare eller flera för att det ska kunna funka. Det behöver kanske inte alltid vara snorstämt som en yngwiegitarr, det funkar även med lite halvfalskt (tänk white stripes), men rösten måste vara unik. En röst måste ha Det, och det har N.o.R-sångarens röst verkligen. Till de andra bandmedlemmarnas förtret krävs det också en hel del för att kunna kompa en sådan bra röst, med solon o riff o allt vad det heter. Men Noise kan det. Faktum är att jag som rockräv verkligen blir glatt överraskad över både riff och solon. Det är skitgrymt. Jag är nästintill beredd att köpa hela paketet om det inte vore för det stundtals lama trumkompet och den genomgående dåliga produktionen. Skrammlet från trummorna ligger på tok för högt och det håller inte riktigt om man vill kräma. Kanske kunde de höjt solona lite mer också, men om man inte är så nogräknad med hur det låter så är det här en femma.

Jag väljer att ge det en fyra och hoppas kunna ge en femma på fullängdaren så småningom.
Så till Rickshawsidan. Samma här, 2 låtar, mycket gitarr o inget larv. De har en sångare (!) också, som ger ljud ifrån sig. Men allvarligt talat, det låter inget vidare. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gått fel heller. Ok, jag vill gärna sätta ett eller gärna ett par fingrar i halsen på sångaren, men förövrigt vet jag faktiskt inte. På första spåret “Numbing Fuel” luras jag att tro att Rickshaw börjat spela ökenrock och tänker för ett ögonblick, jaha det var nog lika bra. Men nä, så är det inte alls. Istället fortsätter det som någon slags utveckling av actionrocken och jag hör tydliga rötter ifrån den brittpunken, både röst&spelmässigt. Allt länkas samman med ett gemytligt krämigt gitarrljud, och om jag just läst de här två meningarna om bandet hade jag köpt skivan direkt. Men riktigt så enkelt är det tyvärr inte. Det saknas liv i musiken, det saknas vokala kvaliteter och det saknas gitarrmeck. För det hörs att de kan spela, synd bara att de inte gör det.
Matchen slutar med 4 till Noise Of Reality och ynka 2 till Rickshaw.